Dagboksanteckingar från någon gång.
Mitt hjärta pumpar i hundraåttio.
Vi glider in och gör vårt bästa för att se coola ut.
Vet att alla kollar på oss.
Vet att vi bränns när vi kommer in på festen för att ha blivit utslängda från klubben (med flit, ja).
Musiken höjs.
Högre. Högre. Högre. Högre. Högre.
Och där. Och där. Och där:
Slår det lock för mina öron och jag hör inget mer.
För egentligen är det jobbigt som fan att vara här.
Alltså jag är liksom inte ball.
Även om folk tror det ibland.
Jag brukar tänka, jag är inte som dom egentligen.
Sedan kommer jag liksom att tänka på, att dom andra i gänget kanske tänker likadant.
Då är ju ingen som någon. Vilket vore rätt logiskt, men då borde ju ingen vilja fortsätta hålla på med skiten.
Jag är bara skitfull och mår illa, och den enda jag vill träffa verkar liksom inte vara här.
Jag ser mig omkring, försöker verkligen se lugn ut.
Men paniken börjar snart växa sig till ett nästligt snår i bröstet med taggar och allt, alltså va fan, om hon inte är här kan jag lika gärna dra.
ja gillar att sjunga men har lyriktorka nu, därför går ja ofta in här o sjunger dina texter, det vet du ju, fast kanske inte att ja gör det ofta.
puss
JA och det är så satans jävla cpfint ska du veta.
