Noveller och skit.

Olivia tog några djupa andetag medan de stod och väntade på att dörren skulle öppnas. De skulle ta en liten drink hos Alice och Rebecca innan de gick till Saphiren allihopa. De var både hennes absolut bästa vänner, men hon visste att Johan hade lite svårt för hennes väninnor. De var ett par, och det var inget Johan hade emot direkt men han var helt klart inte jätteimponerad av deras förhållande. Han hade skämtat flera gånger om att lebbsex var en trevlig fantasi, men varje gång de diskuterade homoäktenskap eller likande så var han öppet emot det. Men hon klandrade honom förstås inte, hans pappa var rätt konservativ av sig och man formas väl alltid lite som sina föräldrar.
Hon visste att Johan aldrig var spydig rakt ut mot hennes vänner men hon blev alltid lite nervös när de skulle sammanstråla.
Alice öppnade. Hon var lång och blond, och det syntes verkligen inte på henne att hon var homosexuell. Och folk dömde ju verkligen sånt i högsta grad efter utseendet, det hade Alice verkligen erfarat.
Hon hade aldrig kunnat ragga på gayklubbar och liknande för alla trodde ändå bara att hon var hetero.
Det var nog en av de snyggaste tjejerna Olivia visste, hon hade en kort blond page, långa ben och alltid helt rätt kläder.
De gick in i hallen, kramades och hälsade.
"Oj då lilla gumman, ska du verkligen ha den där tighta klänningen, alla killar kommer ju spana in dig ikväll och det vore väl förfärligt för dig som inte nöjer dig med såna löjligheter!" Sa Johan och kollade medvetet in hennes kropp som avteckande sig under en svart sidenklänning.
Olivia höll på att sätta sin drink i halsen. 
"Håll käften Johan, bara för att du är kåt på Alice behöver du ju inte uttrycka din besvikelse över att hon är flata var enda gång ni ses!" Johan såg på henne och flinade. Så otroligt smaklöst!
Men Alice bara skrattade och ledde in dom i det stora vardagsrummet.
I soffan satt Rebecca och hennes bror Jacob, som hade med sig sin tjej Janina. Ingen var egentligen överförtjust i hans nya flickvän eftersom hon var rätt stel, men det vore ju oartigt att bara bjuda Jacob.
Särskilt som det faktiskt verkade seriöst mellan dom, och dom passade verkligen varandra. Båda var mörkhåriga och hade en liknande klädstil, de jobbade båda med reklam och skrev böcker på fritiden.
Rebecca lös upp när hon såg Olivia.
"Älskling! Hej!" Hon rusade fram och de båda vännerna omfamnade varandra.
Olivia andades in den mjuka myskdoften som alltid låg i hennes hår.
Rebecca var inte lika klassiskt vacker som Alice, men hon hade ett charmigt leende och mjuka, bruna lockar som ramade in hennes hjärtformade ansikte. Och hon hade väldigt snälla, bruna ögon.
Det strömmade ut mjuk musik ur högtalarna och Olivia kände hur hon blev lite behagligt sömnig av det goda vinet.

När de hade suttit hos vännerna och pratat och druckit en stund var det dags att gå.
Hon hade hellre velat sitta där hela kvällen, men något tvingade henne ändå att gå till Saphirens event.
Olivia kunde inte släppa den tunga känslan som hade smugit sin in i bröstet, magen och halsen som ilskna knutar.

Raniah såg allvarligt in i mina ögon.
Vi satt på golvet i hennes mysiga vardagsrum, och som vår egen lilla tradition tillät hade vi slängt av oss slöjorna, som vi alltid gjorde de gånger vi träffades. Hon bodde i en etta i Traneberg, den var inredd i ljusa färger och hade en sprakande liten kakelugn i köket. Underbart.
Men eftersom vi inte bodde så nära varandra längre var det svårt att ses, och jag pluggade fortfarande i Lund.
Den här helgen hade jag, de hårda studierna till trots, bestämt mig för att besöka henne från fredag till söndag. Nu var det lördag, vi hade precis slagit oss ner med var sitt glas rödvin.
Vi drack nästan aldrig, men ett glas rött för att få slappna av lite i nerverna (när ingen vi kände kunde se oss) kunde ingen skadas av.
Det hade alltid varit min och Raniahs lilla specialitet.
Vi unnade oss saker när vi träffades.
Hon gick alltid på en mycket sträng diet, vilket jag ansåg var riktigt knäppt, men när vi umgicks bakade vi vitt bröd med oliver, åt flera sorters ostar, smågodis och baklawa. Hennes lägenhet och vårt umgänge blev vår lilla fristad där vi flydde den stränga vardagen vi annars levde i, som alla andra.

Men nu kändes den mer som ett kvavt fängelse.
Det Raniah precis hade berättat gjorde mig stum av chock.
Jag satt helt stum och kände hur blodet pulserade i mina ådror, jag var oförmögen att varken röra mig eller säga något. Tillslut, efter bedövande långa sekunder, bad jag henne visa.
Hon drog ner sina byxor.
Hon drog ner sina trosor.
Istället för ett könsorgan med de vanliga delarna såg jag - ingenting.
Slät hud, inget som putade ut och inga blygdläppar. I mitten av allt löpte ett tjockt ärr.
Det är svårt att beskriva den chocken jag kände, bedrövelsen över vad någon hade gjort mot min vän när hon bara var en liten flicka.
Tårarna rann stilla nerför mina kinder.
"Jag vet inte varför jag inte har tänkt på en operation tidigare, jag har ju varit myndig i fyra år snart. Och jag har ju inte träffat min släkt sedan jag var liten. Men nu när jag och Joakim har varit tillsammans ett tag var det som om något som fick mig att vakna upp." Hon drog upp byxorna igen.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag bara grät.
Efter ett tag slängde jag mina armar om henne, och snyftade in i hennes hår.
Det borde vara hon som grät, tänkte jag.
"Mona, sluta nu. Det är ingen fara, jag har levt med det här hela livet, det är inte så att jag har fått en dödlig sjukdom eller något" Raniah lät besvärad.
"Berätta varför." Krävde jag. Tänk att jag, som visste så mycket om allt, inte visste något om det här?
Jag hade ju läst om könsstympning och sådär, men djävulen verkligen verkade ¨på så nära håll var det som om jag aldrig någonsin hade trott på honom innan. Och det hade jag ju, jag var ju muslim.
Men nyhetssändningar är svåra att ta till sig rakt in i hjärtat. Det här, däremot, fick mitt hjärta att fullständigt brista.
Och Raniah berättade. Det här var en vanlig tradition i många delar av Afrika.
Man ansåg att kvinnor som levde med könsorgan som kunde utbringa sexuell njutning var smutsiga.
Såklart levde inte många på det här sättet idag, men det var fortfarande vanligt.
Raniah var en av dom. De skar bort klitoris, blygdläpparna och sydde sedan ihop allt så att endast ett litet, litet hål återstod. Jag kunde inte förstå vad det var jag fick höra.

Tänk vad lite man egentligen vet om folk, funderade jag på vägen hem.
Sådana här stora saker är svåra att smälta, men samtidigt var det faschinerande att den personen som jag trodde att jag kände bäst i hela världen hade burit på en mycket större hemlighet än jag någonsin kunnat föreställa mig.
När kände man egentligen en person riktigt bra? Gjorde man någonsin det?

Ursäkta om det mest är dystra texter. Men det är för att jag är ganska dyster nu och hur mycket jag än försöker så blir det bara sånt. Jag måste få skriva av mig mina känslor. Mitt mål är ju att inte vara så personlig på den här bloggen men tänkte bara förklara det, jag är ingen dålig författare egentligen som inte kan variera mina texter i vanliga fall, utan bara nere just nu och då känns det ju mest äkta att ta vara på de känslorna.

Dessutom måste jag säga. De mejlen och små kommentarerna jag får. Alltså.
Förstår inte hur ni kan tycka om det jag skriver, men jag blir så himla glad.
Det gör så jag vågar hoppas. Jag är alltid väldigt osäker när det handlar om saker jag gör inom konstområden.
Vet aldrig om det jag gör är bra eller dåligt och sådär.
Men känns alltid som jag har en liten hejarklack som finns där innanför datorskärmen, och då spelar det ingen roll om allt går åt helvete i vardagen och livet utanför.
För "konsten" är ändå viktigast och om det finns folk som gillar det så känner jag mig ändå alltid odödlig för en liten  stund. Ostoppbar.

/Hannah M