Min syster.

Ibland när jag ska sova så får jag en hemsk känsla. Jag tror att min syster ska komma tillbaka som ett spöke.
Som om ett spöke skulle stå i min dörr och titta på mig. Stirra med stora kalla ögon när jag ligger nedkrupen under täcket och tror att jag är trygg. Jag vet att min egen syster aldrig skulle bli ett spöke om hon nu kom tillbaka. 
Hon skulle vara en ängel. Men änglar går ju inte runt och hemsöker folk. 
Det vore nästan bättre att ha en spöksyster än ingen alls.
Hon kanske inte skulle vara en ihålig läskig vålnad som man ser i skräckfilmer.
Det kanske bara skulle vara hon, fast liksom genomskinlig.
Förmodligen skulle hon heller inte kunna prata, så blyg som hon var i verkliga livet.
Eller så skulle hon tala ett spökspråk som jag inte förstod.

Hon kanske bara skulle stå i dörröppningen en natt och vinka åt mig. Skulle jag bli rädd?
Jag skulle nog försöka gömma mig under täcket, sedan skulle jag titta upp och se min genomskinliga syster stå vid sängkanten och titta på mig. Jag skulle se in i hennes ögon, de skulle vara stora och fyllda av genomskinliga tårar, och då skulle jag förstå att hon inte vill mig något ont. Min älskade syster.
Jag skulle betrakta hennes lilla näsa, hennes långa raka hår som en gång i livet varit halmfärgat, hennes skrattgrop skulle finnas kvar. Kanske skulle vi bli som nästan vanliga systrar igen, fast än att vi inte kunde prata med varandra.
När jag kände mig så ensam i skolan skulle hon stå brevid mig med en hand på min axel, som en skugga.
Ingen annan skulle förstås se henne.

Vi skulle gå hand i hand och kolla på skor, precis som förut, jag och min syster.
Hon skulle oväntat komma uppkrypandes i soffan och titta på teve med mig, och när mamma satt vid köksbordet och grät så skulle hon sätta sig och titta hjälplöst på mamma med sina stora ögon.
Mitt hjärta skulle alltid vara nära att brista av denna syn, min mamma mitt emot hennes andra barn, helt ovetandes.
Jag skulle säga:
"Hon är här i rummet. Min syster blir så ledsen när du gråter för hennes skull mamma."
Mamma skulle börja gråta ännu mer och be mig sluta upp med mina dumma fantasier, och mitt i allt elände skulle jag och min syster le lite sorgset mot varandra, med en enda blick skulle vi säga, åh det här kommer visst alltid vara vår lilla hemlighet, ingen kommer någonsin tro på det här miraklet.

Om nätterna skulle hon lägga sig runt mig, jag skulle viska om alla mina problem, och veta att hon lyssnade.
Vi skulle önska att vi bara kunde få känna varandras kroppsvärme en enda gång igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0