Noveller och skit.

En flicka i ljusrosa kappa och snörskor står på Brommaplans perrong.
En pojke står mitt emot henne, han är klädd i grått och sådana färger man aldrig kommer ihåg.
Skorna är inga man lägger märke till, varken moderna eller omoderna.
Hans hår är i mellanfärg, cendré. Ögonen är melerade i lite allt möjligt, det hade kunnat vara sådana fantastiska ögon som man ser in i och tänker att wow, hans ögon strålar och sprakar som fyrverkerier.
Men det gör man inte.
Han bara är sådan så att man inte ens tänker på vilka fantastiska ögon det hade kunnat vara.
Han har inte fått skäggväxt, men är heller inte barnslät. Han har det där fjunet som är så irreterande när man ska kyssas, det är liksom inte ens skäggstubb som kan riva en skönt på kinden utan bara fjun som kliar.
Fast det är såklart ingen som vet att hans fjun i ansiktet är obekväma, ingen har kysst honom.
Hans händer är långa och slanka med smala fingrar, och trots det, så fumlar han som om han aldrig hade haft händer förut. Att den killen skulle kunna knäppa upp en behå blir sorgligt bara man tänker på det.

Att han skulle ha sex är inte ens värt att tänka på, och han är ändå sjutton år. Har man haft sjutton år på sig och fortfarande inte trängt in i det mjuka, sköna som alla pratar om i omklädningsrummet, ja då är man nog för seg för att hinna med det under resten av livet också.

Han tror inte på gud, men han tror inte att det inte finns något där uppe heller.

Blattemuslimerna i hans skola skulle skaka på huvudet åt hans vilsenhet men grabbarna i klassen som kommer från vanliga svenssonfamiljer skulle nog tycka att han nog var lite skum som (om han nu skulle få komma till tals i det ämnet) trodde att det fanns en högre makt någonstans, något vi inte kunde föreställa oss, som låg bortom våra vildaste fantasier.

De skulle skratta och fråga om han hade rökt på eller vad snackar han om?
Såklart har han heller aldrig rökt på, det skulle han aldrig våga med tanke på vad som händer med kroppen, allt det man inte märker men som faktiskt händer med hjärnan och organen.
Och han är ganska övertygad om att han skulle säga de mest töntiga grejer man kan tänka sig, om han blev hög alltså.

Allt det här, och ungefär tiotusen nedstämda tankar till rör sig som seg massa innanför den här killens pannben.
Som när man stirrar in i en lavalampa, sega bubblor stiger upp och ner i långsamt tempo.
Samtidigt känner han hur någon trycker hans fula svettiga händer. Som håller dom hårt och han håller tillbaka. Det är flickan i den rosa kappan. Hon har givetvis ett namn, ett namn som han har ristat in kanske femtio gånger på olika bänkar utomhus och bakom skrivbordet också.
Det är ett vackert namn men han har slitit ut det så att det nästan låter konstigt i hans huvud nu.
Hon står just i detta nu, och trycker hans händer. Andas ut cigarettrök i hans ansikte, hon röker cigaretten i munnen utan att hålla i den och ser in i hans ögon som förmodligen stirrar tomt in i hennes. Att han, bara genom en blick, skulle kunna visa vad han känner vore lönlöst.

Hennes mjuka kinder är lätt röda av kylan och hon ser så snäll ut.

Inte het. Inte sexig. Det är så dom snackar, i skolan.

Bara snäll. Och det räcker.

Och nu, vänta lite, hon spottar ut cigaretten på marken och... och lutar sig ännu närmre hans ansikte och viskar något, nejnejnej vänta han hörde inte vad hon sa han måste kasta ut sig ett klumpigt:

"Va? Vad sa du för något?". Hon tar ett djupt andetag och när hon säger något igen så känner han värmen från hennes andedräkt i ansiktet, det luktar cigarett men något mer, åh det luktar som sådana där HubbaBubba-tuggumin som man hade när man var liten.
Hon pratar snabbt. Men snällheten ligger kvar över orden, som om den kramar om varje ord som flyger ur hennes till synes mjuka läppar med lite saliv på, hon har precis slickat sig om dom.

"Jag vill lära känna dig mer. Gud, jag vet inte varför, men något gör att jag bara vill lära känna dig och veta en massa.
Du säger inte mycket i vanliga fall men nu har vi pratat massor och jag vet inte om det är ölen vi delade på men alltså, jag skulle säga det här om jag var nykter också. Du verkar vara en väldigt fin kille och jag undrar om vi inte kan lära känna varandra mer?"

Han vill varna henne om att nej han är så ointressant, alla tycker att han är tråkig, utom möjligtvis hans mamma och hans sexåriga kusin. Men han varnar henne inte.
Den här killen nickar åt flickan i den rosa kappan.


En liten nick var allt som behövdes och sedan tryckte han hennes händer lite hårdare, som ett litet hemligt meddelande, han fick veta flera veckor senare att hon hade uppfattat handtryckningen precis rätt.
Att det betydde jag tycker jättemycket om dig fast jag inte vet vem du är. Ungefär.